Team Mittsvenska

Hamnade av en slump inne på ett arkiv, runt September förra året. Vilka äckliga jävla haters det finns, jag blir spyfärdig. 
Läste mina gamla inlägg och det var under den tid jag verkligen kämpade som mest för att kunna få lite flyt med Pärlan. Jag skrev hur jag hade prestationsångest och att jag hela tiden mätte sig med andra som var så mycket duktigare än mig. Jag mådde verkligen inget bra alls, och jag försökte hela tiden att dölja det från bloggen.
Hela tiden fick jag pik-kommentarer över hur lite jag kämpade med Pärlan. Experter som hela tiden menade på att bara om jag kämpade lite, så skulle jag få en fin ponny. Det var minsann ingen konst att få den där ponnyn att hoppa!

Antar att ni kan föreställa er hur det kändes - prestationsångest till tusen, massa press, träning som inte hjälpte & ingenting fungerade. Men jag vägrade ge upp för jag vill inte bli igenkänd som svag på något sätt.

Samtidigt fanns ju hela tiden de här vännerna och personerna som stöttade och peppade, men det blir så lätt att man hänger upp sig på de här elaka kommentarerna. Avundsjuka idioter som gjorde allt för att försöka knäcka mig när jag hela tiden försökte se saker positivt och kämpade med min tjuriga ponny.
Självklart sa jag ju att jag inte brydde mig, men när man läser ord om verkligen är riktade mot dig - så är det inte lätt att glömma. Klart att man tar åt sig, särskillt när det är så känsligt. 

Alla gånger det gick dåligt, skrev jag aldrig på bloggen. I alla fall inte hela sanningen. Jag dolde sanningen för mig själv för att hela tiden verka så bra och perfekt, och att jag också lyckades. Men skillnaden var bara att i verkligheten så hade inte min ponny förändras på något sätt. Hon var rädd för att hoppa och hur mycket jag än tränade, peppade och var på henne så vågade hon inte hoppa. Men här på bloggen försökte jag få det att framstå som att det gick bättre och att det här skulle bli jättebra. Utan att neka, jag lurade mig själv hela tiden och trodde på mina egna lögner. Jag ljög inte, utan jag bara fick saker och ting att framstå bättre än vad det var genom att inte skriva hela sanningen. Att sedan bli påminnd av att man egentligen är värdelös, är som ätt bli slagen med en stekpanna. I ansiktet. Sen fortsätta lé och säga att man inte tar åt sig är omänskligt.

Denna hästvärld är egentligen sjuk, och ännu sjukare när hästvärlden finns på internet. Här kan alla leka osynliga och personerna som verkligen inte kan unna andra lite lycka eller framgång är då alla haters.

Tycker det här med tränisupplägg är ganksa intressant. Själv tror jag inte alls på att man ska trimma åtta dagar i veckan för att nå bästa resultat. Nej, det ska vara lätt och roligt också, annars tröttnar nog både häst och ryttare väldigt snabbt utan tvekan.
Själv är jag väldigt dålig på att planera mina ridpass, måste jag erkänna. Det blir vad jag känner för - och inte har gjort på ett tag. Låt säga att jag har; hoppat en dag & ridit ut dagen efter. Jamen då kanske det blir ett trimpass på ängen. Jag tror ni förstår? Sen hur länge jag rider, beror helt på hur intensivt passet är, och vad han har gjort dagen innan. Igår red vi ut ganska kravlöst med lite lösgörande på plan, ganska länge men då var ju passet inte så intensivt. Så dagen efter, idag - fick han skritta fram länge och sen jobba lite i alla gångarter ett kort pass.

 

Jag vet att det finns människor där ute som planerar sina pass i minsta lilla detalj & minut, men nä jag tycker inte att det blir roligt då. Varför inte gå på känslan och träna på det man just känner för?
Det känns ju som om passen skulle bli mer lyckade ifall man gjorde det man verkligen vill, om ni förstår. Och med det menar jag inte att jag ska hoppträna sju dagar i veckan, utan att man har friheten att öva på det man just känner för.