Team Mittsvenska

Hamnade av en slump inne på ett arkiv, runt September förra året. Vilka äckliga jävla haters det finns, jag blir spyfärdig. 
Läste mina gamla inlägg och det var under den tid jag verkligen kämpade som mest för att kunna få lite flyt med Pärlan. Jag skrev hur jag hade prestationsångest och att jag hela tiden mätte sig med andra som var så mycket duktigare än mig. Jag mådde verkligen inget bra alls, och jag försökte hela tiden att dölja det från bloggen.
Hela tiden fick jag pik-kommentarer över hur lite jag kämpade med Pärlan. Experter som hela tiden menade på att bara om jag kämpade lite, så skulle jag få en fin ponny. Det var minsann ingen konst att få den där ponnyn att hoppa!

Antar att ni kan föreställa er hur det kändes - prestationsångest till tusen, massa press, träning som inte hjälpte & ingenting fungerade. Men jag vägrade ge upp för jag vill inte bli igenkänd som svag på något sätt.

Samtidigt fanns ju hela tiden de här vännerna och personerna som stöttade och peppade, men det blir så lätt att man hänger upp sig på de här elaka kommentarerna. Avundsjuka idioter som gjorde allt för att försöka knäcka mig när jag hela tiden försökte se saker positivt och kämpade med min tjuriga ponny.
Självklart sa jag ju att jag inte brydde mig, men när man läser ord om verkligen är riktade mot dig - så är det inte lätt att glömma. Klart att man tar åt sig, särskillt när det är så känsligt. 

Alla gånger det gick dåligt, skrev jag aldrig på bloggen. I alla fall inte hela sanningen. Jag dolde sanningen för mig själv för att hela tiden verka så bra och perfekt, och att jag också lyckades. Men skillnaden var bara att i verkligheten så hade inte min ponny förändras på något sätt. Hon var rädd för att hoppa och hur mycket jag än tränade, peppade och var på henne så vågade hon inte hoppa. Men här på bloggen försökte jag få det att framstå som att det gick bättre och att det här skulle bli jättebra. Utan att neka, jag lurade mig själv hela tiden och trodde på mina egna lögner. Jag ljög inte, utan jag bara fick saker och ting att framstå bättre än vad det var genom att inte skriva hela sanningen. Att sedan bli påminnd av att man egentligen är värdelös, är som ätt bli slagen med en stekpanna. I ansiktet. Sen fortsätta lé och säga att man inte tar åt sig är omänskligt.

Denna hästvärld är egentligen sjuk, och ännu sjukare när hästvärlden finns på internet. Här kan alla leka osynliga och personerna som verkligen inte kan unna andra lite lycka eller framgång är då alla haters.

Typ av ridpass: LYDNAD med några skutt i slutet.

Dock red jag med mina stigbyglar med gummiband på, och de suger ju, verkligen. Först gick gummibandet av så jag bara flög åt sidan, ramlade inte av, men det var nära.

Sen gick jag och hämtade ett nytt band, men det lossnade i en sväng i galopp, jippie. (Också hittade jag den inte ..)

Tog ett eller två språng på 90 cm, jättebra bjudning och hoppade jättefint.

Och hon var sjuuuuukligt fin! :D

Skrittade först, (såklart) men hade krav på ett raskt tempo, och hon var jättepositiv. Fortsatta i trav och samm där, jättepositiv och glad verkligen.

Sen gjorde jag lydnad. Halt - Kvick för skänkeln, trav - Halt osv.

Det gick fort för henne att förstå, och hon blev elektrisk för skänkeln. Travade över några bommar och hon arbetade verkligen med bakbenen, sköt upp ryggen och böjde på nacken fast jag inte gjorde något, ♥

Började galoppera, med högt tempo och inget krav på formen, fortsatte här med Halt, - kvick för skänkeln, galopp - rusning - halt osv.

Galopperade över bommarna, föste på innan och öronen på henne stog rakt fram, haha, söt.

Gjorde lite ökningar på långsidorna och styrde upp på ett 60 hinder, manade på jättemycket och hoppade, vände, hoppade igen. Allt detta i snabb fart! Jag vet ju att hon kommer hoppa, 60 är ingen big deal liksom.

Sista sprången var hon en riktig tiger på hindret, sjukt kul!

Ska fortsätta såhär, det funkar verkligen! :D