Team Mittsvenska

Älskade, älskade markjobb. För tillfället vet jag nog inget roligare än att sitta och trimma.

Känslan när hästarna bara dansar fram och man behöver inget mer än att röra lite på lillfingret är bara helt breathtaking.
På Tedträningen hade vi då två markarbetespass. Det var ren magi alltså! Kerrie var helt gudomligt fin och jag hade så enormt kul uppe på ryggen.

 

 

För att inte tala om när jag kom hem. Satt upp på Y och jag lovar, jag log hela ridpasset! Jag behövde inte mer än att vicka lite på fingrarna och viska med skänklarna så gjorde han öppnor, slutor, tempoväxlingar, vändningar så bra som aldrig förr.

I galoppfattningarna behövde jag bara tänka galopp så dansade han fram. Sen hur det såg ut har jag ingen aning om, men vad jag vet är att känslan har aldrig varit så härlig.

Och om jag ska vara helt ärlig så ger jag fullständigt fan i hur det ser ut. Så länge det känns så här att rida, är jag nöjd med att strutta runt på min ridplan i Röde för resten av livet och bara njuta.

 

Jag har tänkt lite på framtiden också. Jag kände att jag vill hellre lägga tävlandet åt sidan efter gymnasiet och bara satsa på att försöka komma in på den tyska beridarutbildningen när jag har blivit duktig nog. Jag vill inget hellre än att lära mig rida klassisk ridning, att kunna sitta upp på vilken häst som helst och få den att dansa fram med minimala hjälper.

Så, tills den dag jag tar mig in där så är det rida, rida och rida ännu mer tills jag har blivit duktig nog.