Min mentala spärr
I dag fick jag en uppsträckning av kuratorn och i går av Maggan.
Jag blir nästan manisk (som inlägget i går) när jag inte tycker att jag kan tillräckligt bra. Jag inbillar mig att jag bara är positiv och taggad, men i själva verket är det ett självdestruktivt beteende jag har. För när jag blir så här "övertaggad" så ska inte bara ridningen tränas stenhårt, utvecklas, struktureras utan då ska som hela mitt liv styras in på rätt bana, bli energiskt och perfekt på alla sätt och vis. Det ska städas, putsas, tränas, ryktas, pluggas, köpa kläder, fixa håret fint, träna kroppen, ta hand om min hud, äta bra och jag får aldirg aldrig någonsin känna mig less och inte orka med.
Ni kanske fattar att det här blir rätt så omöjligt i längden, speciellt med 4 hästar.
Jag är så himla galet ambitiös att det blir på tok för mycket.
För då kommer alla känslorna på en och samma gång ;)
Sen bryter jag i hop totalt när jag inte klarar mina mål, när jag (konstigt nog) inte kan nå mina skyhöga mål och förväntingar så straffar jag mig själv med att rida ännu sämre och bli ännu mer i botten.
Jag är absolut inte fullt normal, nej, men kan jag kontrollera det här bottenlösa drivet och ambitionen och kunna styra det åt ett och samma håll så hade det varit perfekt.
Rådet jag fick av Johanna var att relaxa - slappna av, ha roligt i ridningen igen. Det måste inte alltid gå framåt.
För jag får dessutom nästan hjärtklappning när jag ser andra duktiga ryttare. Jag blir inte avundsjuk, inte heller arg eller ledsen. Jag blir stressad.
Jag måste hinna i kapp, måste träna ännu hårdare, måste bli mer medveten, måste, måste, måste.
Till slut är det inte ens kul. Jag vill så himla mycket när jag rider, det betyder så himla mycket för mig. Och jag kan inte tillåta mig själv att göra fel. Jag försöker så himla mycket att INTE göra fel att det inte KAN bli rätt.
Och nu säger jag åt den svenska "ödmjukheten" och lagomheten att dra dit pepparn växer - för jag är en bra ryttare. Jag har fin känsla, bra timing, duktig teoretiskt sett.
Det är bara den här mentala "JAG VILL OCH JAG MÅSTE!!!!!!" delen av mig som måste tonas ner rejält. Det blockerar hela mig - kroppen kan omöjligt göra det den ska när den här prestationsångesten sätter stopp.
Så nu ska jag verkligen ta mig i kragen och börja bli medveten om när den sätter in och då börja andas och
Om ni inte fattar vad jag menar så kolla denna länk.
Jag blir inte alls förvånad när jag läser detta. Jag beundrar ditt driv men samtidigt undrar jag hur fasen du orkar.
15 år studerande och 4 hästar är för mig en in princip omöjlig kombination.
Jag har inte alls samma driv eller de höga målen men jag har de höga kraven på mig själv. Om jag inte rider bra "så kan jag lika väl sälja hästen, jag förtjänar inte någon om någon annan kan göra det bättre".
Så jag får också ta mig i kragen ibland, skjuta undan allt och bara ha kul, strunta i formen, takten, sitsen och bara njuta.
kolla denna blogg.Precis det du pratar om
http://silverbern.bloggagratis.se/
Du tog verkligen orden ut min mun. Känner så himla väl igen mig i din situation, när man vill för mycket. För mig gick det så långt att jag fick äta anti-deppresiv medicin då jag tidigare var så otroligt stressad och deprimerad pga att jag hade så höga krav på mig själv, tyvärr! Men nu har jag som tur är lärt mig att slappna av mer. Både i ridningen och i vardagen. Känner inte längre att jag måste ha mvg på alla prov och inlämningar, jag kan faktiskt nöja mig med ett vg ändå. Världen går inte under för det! :)
Sv; åh vad roligt att jag har hjälpt dej på vägen! Jag tror/vet det är en tjejgrej att aldrig vara nöjd. sätter alldeles för höga krav på sig själv och till slut blir det inte roligt... Man ska ju göra allt för sin egen skull, inte rider väl vi för att nån annan tvingar oss till det :)? Det gäller (iaf för mej) att släppa taget om kontrollen, och jag har aldrig mått bättre och det har aldrig gått så bra i ridningen som det gör nu. När folk frågar hur ett ridpass har gått brukar jag säga ''det gick bra, jag är nöjd'' för att lura hjärnan som helt plötsligt har börjat tänka på det positiva även fast det kanske inte var världens bästa ridpass... För ett år sedan sa jag bara ''det gick väl okej''... Inte så positiv tjej... Har ändrat attityd i livet helt :)
Shit, vilken jäkla novell jag skrivit, men jag har kommit in i en New age och läser lite om mental träning :D skit intressant! Såg btw jätte bra ut på Ted träningen av det lilla jag såg, Sweet som fan!
Känner verkligen igen mig nu när du formulerar det så bra. Har aldrig tänkt på att det har varit ett psykiskt handikapp(antar att man skulle kunna kalla det så) men jag har bara trott att jag har varit svag och inte tillräckligt bra.
Tack för att du tog upp det här så att man kunde läsa det! För som sagt så hade inte jag en aning om att detta var något så hindrande.
Tack så mycket!
Mvh Lovisa
