Veckans problem
Haha, kom nyss på en rätt kul grej!
Jag kommer på ett problem, elelr så kommenterar ni ett problem ni har med eran häst, och sen försöker jag hitta en lösning. Både beskrivet och med tips på övningar och så.
Och för att få ett så korrekt svar som möjligt så frågar jag några olika duktiga tränare/ryttare om vad dom själva skulle göra åt problemet.
Eller så citerar jag någon annan klok person.
Men vi kan börja med ett rätt enkelt problem.
Problem: Min häst är skänkeldöv och jag måste tjata och gnata på den med skänkeln i flera meter innan jag får fram den i trav. Även i alla gångarter är hon seg och oengagerad, lyssnar inte på mig och jag kan inte göra något vettigt med henne pga av det.
Vad ska jag göra?
Så här säger Ted Nätterqvist:
Men alltså för att göra en summering, helt enkelt INTE tjata på hästen. Du ber först hästen att gå fram genom att lätta på handen och smacka, och studsar inte hästen i gång så drämmer du till den med skänklarna helt enkelt.
Efter några gånger kommer du bara behöva lätta på handen så kommer hästen att hoppa fram bokstavligt talat.
Man måste vara SUPERKONSEKVENT, aldirg någonsin tjata eller upprepa sig, utan vara tydlig och så klart: Inte bli arg.
Aggression har ingenting med det här att göra. Det handlar om en tydlig och konsekvent korrigering, som tydliggör för hästne vad den ska göra när du ber den att gå framåt.
Så här säger Peter Markhne:
Be hästen att gå framåt för en väldigt liten hjälp, även om du vet att den inte kommer att reagera för så lite. Händer det ingenting får du korrigera hästen med en starkare hjälp. Sedan återgår du till en lika liten hjälp igen. Så här få du hålla på, med oändligt tålamod, tills hästen är "inriden på nytt" med den nya nivån på hjälpgivningen.
Hur svårt det än kan vara MÅSTE du hela tiden tänka att du ska viska en fråga till hästen och få ett högt svar. Inte skrika en fråga och få ett knappt hörbart svar. Som sagt kommer det att krävas mycket tålamod och stor konsekvens i korrigeringen. Det hjälper inte att bli arg.
Själv har jag en liten "regel" för mig själv - på en het häst ska jag kunna sitta med skänkeln om och på en slö häst ska jag kunna släppa skänkeln.
Som sagt, första steget är att du tränar in signalerna redan från marken, i den dagliga hanteringen. Du ska kunna flytta hästens bakdel och framdel bara genom att peta lätt med ett finger, det handlar om signaler. Beröm rikligt när ponnyn gör rätt!
De säger ju i princip samma sak, även om Peter är betydligt mer nedtonad än Ted.
Men själv tycker jag att det är super med Ted - han går inte runt det han menar med fina ord, utan säger rakt ut vad man ska göra, även om det kanske låter lite "grovt" eller vad man ska säga.
Vad Markhne menar med en starkare hjälp är just det - en ordentlig bank med skänkeln, en klatsch med spöet eller kanske en sporre i sidan.
Betydligt mer skonsamt med en hård korrigering som gör att hästen förstår än 20 luddiga instruktioner som bara gör hästen frustrerad.
Vad tycker ni?
Jag kommer på ett problem, elelr så kommenterar ni ett problem ni har med eran häst, och sen försöker jag hitta en lösning. Både beskrivet och med tips på övningar och så.
Och för att få ett så korrekt svar som möjligt så frågar jag några olika duktiga tränare/ryttare om vad dom själva skulle göra åt problemet.
Eller så citerar jag någon annan klok person.
Men vi kan börja med ett rätt enkelt problem.
Problem: Min häst är skänkeldöv och jag måste tjata och gnata på den med skänkeln i flera meter innan jag får fram den i trav. Även i alla gångarter är hon seg och oengagerad, lyssnar inte på mig och jag kan inte göra något vettigt med henne pga av det.
Vad ska jag göra?
Så här säger Ted Nätterqvist:
Men alltså för att göra en summering, helt enkelt INTE tjata på hästen. Du ber först hästen att gå fram genom att lätta på handen och smacka, och studsar inte hästen i gång så drämmer du till den med skänklarna helt enkelt.
Efter några gånger kommer du bara behöva lätta på handen så kommer hästen att hoppa fram bokstavligt talat.
Man måste vara SUPERKONSEKVENT, aldirg någonsin tjata eller upprepa sig, utan vara tydlig och så klart: Inte bli arg.
Aggression har ingenting med det här att göra. Det handlar om en tydlig och konsekvent korrigering, som tydliggör för hästne vad den ska göra när du ber den att gå framåt.
Så här säger Peter Markhne:
Be hästen att gå framåt för en väldigt liten hjälp, även om du vet att den inte kommer att reagera för så lite. Händer det ingenting får du korrigera hästen med en starkare hjälp. Sedan återgår du till en lika liten hjälp igen. Så här få du hålla på, med oändligt tålamod, tills hästen är "inriden på nytt" med den nya nivån på hjälpgivningen.
Hur svårt det än kan vara MÅSTE du hela tiden tänka att du ska viska en fråga till hästen och få ett högt svar. Inte skrika en fråga och få ett knappt hörbart svar. Som sagt kommer det att krävas mycket tålamod och stor konsekvens i korrigeringen. Det hjälper inte att bli arg.
Själv har jag en liten "regel" för mig själv - på en het häst ska jag kunna sitta med skänkeln om och på en slö häst ska jag kunna släppa skänkeln.
Som sagt, första steget är att du tränar in signalerna redan från marken, i den dagliga hanteringen. Du ska kunna flytta hästens bakdel och framdel bara genom att peta lätt med ett finger, det handlar om signaler. Beröm rikligt när ponnyn gör rätt!
De säger ju i princip samma sak, även om Peter är betydligt mer nedtonad än Ted.
Men själv tycker jag att det är super med Ted - han går inte runt det han menar med fina ord, utan säger rakt ut vad man ska göra, även om det kanske låter lite "grovt" eller vad man ska säga.
Vad Markhne menar med en starkare hjälp är just det - en ordentlig bank med skänkeln, en klatsch med spöet eller kanske en sporre i sidan.
Betydligt mer skonsamt med en hård korrigering som gör att hästen förstår än 20 luddiga instruktioner som bara gör hästen frustrerad.
Vad tycker ni?
Kommentarer
Postat av: Louise
Håller helt och hållet med! :)
Postat av: Amanda
Så sant!:D
Trackback
