Just så känns det
Den senaste tiden har inte varit en dans på rosor om man tänker på hur det har känts inuti mig.
I sklan har allt bara känts förjävligt, det enda roliga är typ lektionerna (ja, då är det illa) och jag har varenda dag bara längtat bort, bort. En ny skola, nytt folk som man inte känner och kan vara den man vill vara med.
Man brukar ju säga att "gud vad hon har förändrats, blabla" som att det är något konstigt.
Tacka vet jag Kapten Röd alltså.
"Jo, jag ser dom men jag bara väljer att se förbi
Kan inte låta dom stjäla min energi
Nej, om nån vill hålla ner dig och se dig vissna
Så använd deras hat som en gnista
för vi växer upp med ljuset, kommer ifrån de dunkla
Det är klart dom vill se vår skuta sjunka
Jag ser dom inte på min radar
Så det spelar ingen roll hur många troll som hatar
Jag bara ser aldrig tillbaka"
Om ni inte kan glädjas med mig, finnas där och inte helt enkelt vända ryggen så fort det inte passar så får det fan vara.
Och just nu vet jag inte vem jag är, och då är det inte så himla lätt att vara sig själv. Jag kan typ inte umgås normalt med folk i min klass och vissa dagar kan jag vara så himla less och arg att jag skriker åt verkligen alla.
Så just därför har jag bara velat börja om någon annanstans, eller allra helst stressa genom 9:an och ta ett jobb nere i Holland. Det enda som egentligen har gjort att jag har velat gå upp på mornarna är just hästarna.
Ridningen betyder så himla mycket för mig, det är helt enkelt där min framtid är och där är jag trygg.
Om man tänker på det, hur många av de människor som går i min klass kommer jag umgås med om 20 år?
Men i dag när jag kom hem så kändes det rent förjävligt, och då ringde jag till världens bästa Christelle som verkligen hjälpte mig ur det och fick mig sådär glad och motiverad, så där som hon alltid gör :D
Nu har jag klart för mig att gymnasiet ska jag gå, även om högstadiet känns förjävligt, för enligt henne var gymnasium 100 gånger bättre än högstadiet.
Men efter det - då är jag långt härifrån.
Aldrig, aldrig, aldrig mer Änge.
I sklan har allt bara känts förjävligt, det enda roliga är typ lektionerna (ja, då är det illa) och jag har varenda dag bara längtat bort, bort. En ny skola, nytt folk som man inte känner och kan vara den man vill vara med.
Man brukar ju säga att "gud vad hon har förändrats, blabla" som att det är något konstigt.
Tacka vet jag Kapten Röd alltså.
"Jo, jag ser dom men jag bara väljer att se förbi
Kan inte låta dom stjäla min energi
Nej, om nån vill hålla ner dig och se dig vissna
Så använd deras hat som en gnista
för vi växer upp med ljuset, kommer ifrån de dunkla
Det är klart dom vill se vår skuta sjunka
Jag ser dom inte på min radar
Så det spelar ingen roll hur många troll som hatar
Jag bara ser aldrig tillbaka"
Om ni inte kan glädjas med mig, finnas där och inte helt enkelt vända ryggen så fort det inte passar så får det fan vara.
Och just nu vet jag inte vem jag är, och då är det inte så himla lätt att vara sig själv. Jag kan typ inte umgås normalt med folk i min klass och vissa dagar kan jag vara så himla less och arg att jag skriker åt verkligen alla.
Så just därför har jag bara velat börja om någon annanstans, eller allra helst stressa genom 9:an och ta ett jobb nere i Holland. Det enda som egentligen har gjort att jag har velat gå upp på mornarna är just hästarna.
Ridningen betyder så himla mycket för mig, det är helt enkelt där min framtid är och där är jag trygg.
Om man tänker på det, hur många av de människor som går i min klass kommer jag umgås med om 20 år?
Men i dag när jag kom hem så kändes det rent förjävligt, och då ringde jag till världens bästa Christelle som verkligen hjälpte mig ur det och fick mig sådär glad och motiverad, så där som hon alltid gör :D
Nu har jag klart för mig att gymnasiet ska jag gå, även om högstadiet känns förjävligt, för enligt henne var gymnasium 100 gånger bättre än högstadiet.
Men efter det - då är jag långt härifrån.
Aldrig, aldrig, aldrig mer Änge.
Kommentarer
Postat av: björg
byt till myrviken föfan !då kan vi dampa järnet !! :P <3
Trackback
