Älska hästar
Jag älskar verkligen hästar.
Inte på ett sånt där extremt vis då jag har massor av hästaffischer på väggarna, bara tänker på hästar, tycker att de är det enda djuret som är värt något och liksom skriker till så fort jag ser en häst.
Nej, jag älskar dom på något djupare men inte riktigt lika intensivt plan.
Man kan säga att jag är liksom beroende av hästar. Jag känner ett oupphörligt sug efter dom, jag vill bara vara nära dom, jag längtar efter de stunder jag spenderar på hästryggen.
Hela mitt liv går i en bana runt just hästar. Hästar är vad som finns i mina minnen, min framtid och min vardag.
Jag tänker inte alltid på hästar och jag får inte hjärtklappning så fort jag ser en häst galoppera, men jag kan helt enkelt inte leva utan dem.
Jag kan spendera ungefär 2 veckor med att bara göra ohästiga saker, inte tänka särskilt mycket på dom och bara chilla.
Men när det 2 veckorna har gått, gör det där berondet sig påminnt. Hallå, vart är hästarna egentligen?
Varför sitter jag inte på hästryggen?
Jag hoppas, önskar, vill att jag aldrig ska bli kvitt det där beroendet.
För den där magin som inträffar mellan häst och människa, den kan varken alkohol, heroin eller cigaretter överträffa.
Inte för att jag har någon erfarenhet av det senare, haha. Men ni fattar vad jag menar ;)
Inte på ett sånt där extremt vis då jag har massor av hästaffischer på väggarna, bara tänker på hästar, tycker att de är det enda djuret som är värt något och liksom skriker till så fort jag ser en häst.
Nej, jag älskar dom på något djupare men inte riktigt lika intensivt plan.
Man kan säga att jag är liksom beroende av hästar. Jag känner ett oupphörligt sug efter dom, jag vill bara vara nära dom, jag längtar efter de stunder jag spenderar på hästryggen.
Hela mitt liv går i en bana runt just hästar. Hästar är vad som finns i mina minnen, min framtid och min vardag.
Jag tänker inte alltid på hästar och jag får inte hjärtklappning så fort jag ser en häst galoppera, men jag kan helt enkelt inte leva utan dem.
Jag kan spendera ungefär 2 veckor med att bara göra ohästiga saker, inte tänka särskilt mycket på dom och bara chilla.
Men när det 2 veckorna har gått, gör det där berondet sig påminnt. Hallå, vart är hästarna egentligen?
Varför sitter jag inte på hästryggen?
Jag hoppas, önskar, vill att jag aldrig ska bli kvitt det där beroendet.
För den där magin som inträffar mellan häst och människa, den kan varken alkohol, heroin eller cigaretter överträffa.
Inte för att jag har någon erfarenhet av det senare, haha. Men ni fattar vad jag menar ;)
Kommentarer
Trackback
