Diva ♥

Diva.

Lolita, eller Diva som hon kallades, importerades från Holland som 4 åring, till en tjej där som red in henne, men som senare sålde henne sålde till en riskola i Umeå. Det var antagligen där dom knäckte henne. (Förklarar längre ner i inlägget.)

2005 …

… Såldes hon från ridskolan p.g.a. att hon inte passade, vilket jag kan förstå. En jättetrevlig familj köpte henne, och skulle ha henne till tävling, men det fungerade in mellan Sivan och henne.

2007 …

… så åkte jag, en liten sketen 10åring åkte till Matfors för att provrida en liten, vacker B-ponny.

Det första som hände när jag hoppade upp, var att hon kickade till, jag fattade ingenting, men sen berättade de att hon var väldigt känslig. Nog om det, och jag började rida. Första tanken var att hon var pigg, men väldigt ”seg” i munnen. Jag fick hoppa ett litet hinder, och allt kändes perfekt.

Vi diskuterade i bilen hem, mamma tvekade, men jag visste att jag hade bestämt mig, men vilket fall hade vi bestämt att vi skulle hem till denna familjen för att rida en gång till, fast utomhus.

Även då gick allt perfekt, och jag var lyckligast i världen. De sa att dem verkligen såg att Diva gillade mig. Lyckan var på topp. Vi pratade om papper och grejer senare, och vi hade bestämt oss. Anna Staaf skulle bli ponnyägare.

Besiktningen och allt gick som det skulle, förutom att hon hade lite slem i halsen. Papper skrevs på och vi åkte hem med en vit ponny i transporten.

Andra dagen skulle jag rida för första gången, det gick käpprätt åt h*lvete. Hon började bångstyras och skulle bestämma att vi minsann skulle hem. Jag blev jätterädd, och vi fick vända hemmåt. Sedan fortsatte det på detta viset, men för övrigt gick det bra.

Jag började träna på SLRF, och det uppstod ett ytterligare ett problem. Hon var bestämd och skulle bara hoppa när hon behagade. Vissa gånger gick det perfekt och vissa gånger gick hon klockrent.

2008 …

… tävlade vi några, eller ganska många klubbtävlingar. Ibland fick vi placeringar, ibland blev vi uteslutna. Vi vann faktiskt KM 2008.

Sedan var det dags för lokal tävling på hemmaplan. Jag skulle hoppa LD & lC (60 samt 70 cm). I LD:n vägrade vi ut oss, och i LC:n vann vi. I spöregn och gräsligt. Hua.

Några månader senare skulle jag hoppa samma klasser på Sundsvalls RK. Där vägrade vi ut oss i båda klasserna, och det var där beslutet nästan kom av sig själv.

Inget mer Anna & Diva.

Vi hade haft en sån fruktansvärd resa, som varit fantastisk. Hon hade bara varit bångstyrig, ville aldrig samma saker som mig, vi kunde stå i flera timmar på ett och samma ställe, utan att ponnyn skulle gå. Så många tårar, så många besvikelser.

2009 …

… Tappade jag intresset totalt. Jag ville inte rida mer. Allt var så .. hopplöst. Men i Maj någon gång fick vi hem Pärlan på lån, och vi bestämde oss för att sälja Sivan. Det var inte särskillt lyckat, men vi lånade ut henne, och jag började ett nytt ponnyliv.

2010 …

… Tog vi hem henne igen, på sommaren. Jag red henne ofta, och jag älskade det. Jag hade saknat henne så sjukt mycket.

Vissa trodde att jag inte brydde mig om henne, men det gjorde jag. Det gjorde bara å ont varje gång jag såg henne, varje gång jag träffade henne.

Jag försökte glömma, lite. Liksom inte försöka tänka på det. Jag undvek att träffa henne, det gjorde så jäkla ont varje gång.

22/9 …

… Sista gången jag red ponnyn. Jag red i mjukisbyxor och tygskor. Jag red där hon ville gå. Jag orkade inte bråka med henne. Hon fick välja själv. Jag orkade inte bry mig om hon vände, jag bara grät. Jag kommer alltid att minnas.

På natten var det månljus rakt igenom mitt fönster, jag kunde inte sova. Mitt i natten stog jag vid henne, kramade, grät som aldrig förr. Tänkte på alla minnen. Det var så sjukt jobbigt.